This is a letter I started to write to myself on April 18th. I have added stuff and corrected most of the incoherent sentences, now months later. For some reason I chose to narrate the text in the style of me talking to myself. Although, some stuff has been added, the basic idea of the letter is the same. The letter is long, get some coffee.
A letter to my new self
It’s the 18th of April 2016 and exactly 8 weeks after you got checked in a hockey game, on February the 18th. The check was clean, hard and shoulder to shoulder. A hit that should be applauded in any hockey game, pro or amateur. At least, that’s what your team mates will tell you, because still today you cant remember the hit, not really the game either or the following three days. The last thing you clearly remember is going out on the ice, looking up at the scoreboard thinking: “it’s 2-2, if the entire team gives it all we’ve got, we can win this. I’m going to make a difference during this shift”.
The next clear memory is very short but vivid. I’m in an ambulance and cannot understand why I’m strapped down from head to toe. In a haze but in clear panic I try to unbuckle myself, I have no idea what is going on. I hate having no idea what is going on. Next memory, I’m at a hospital with a neck brace and the guy next to me asks why I’ve been brought in. I reply with: “I got checked in a hockey game and now I’m here.” What happens next is very fuzzy but I remember getting a lecture in how dangerous ice hockey can be and it should be banned by law. For how long this went on, you don’t know to this day. All you remember is that you’ve never rolled your eyes that hard, not even at your mother.
To clarify things you’re not a professional hockey player or pro athlete of any kind. You are a regular 30 year old guy that works in sales, for an e-commerce company in Helsinki, Finland. And the same night you get hit, you’re also cleared from the hospital to go home. You’ve done the MRI’s and the radiologist will look at your scans in the morning. Now you’re free to leave the hospital but not allowed to sleep alone. Because, as your entire family knows all too well, due to previous experience, you aren’t allowed sleep alone the night after a concussion. You need to be woken up at least once during the night and asked the following questions: what’s your name, what year is it and who is the president?
A team mate and very good friend of the family has called your mom and updated her. Your mom is very familiar with the drill, so she shows up at the hospital. You can’t exactly remember the look she gives you, but you’ve seen it so many times. The last time you saw it was after you crossed the finish line of your first Ironman. On the finish line you collapsed and got carried to the medical tent, you had missed the goal you set for yourself: an Ironman in under 10 hours. You missed that goal by 14 min, you were dehydrated, cramping from head to toe every 30 seconds for 30 seconds. The only thought you had was where in the hell could I have shaved off that 14min? The answer was easy, the run, I had just completed my first marathon in 3hours and 54 minutes and my legs cramped the last 20 kilometres out of the 42.2.
Back to my mom, she came into the medical tent. She gave you that look, where she was bursting with pride but crying and hating your guts for putting yourself through what she thought was pure insanity. You remember smiling at her and then bursting into tears, something the doctor said could go on for a while because you were so dehydrated. And then she asked the question you knew she was going to ask, you could see it in her eyes: “promise me to never do this again?”. Your answer was the answer she was expecting and it came from the bottom of your heart, with no hesitation: “Mom, this is only the beginning, I love triathlon”. You knew there was a small chance she would never speak to you again but, God forbid, you’d lie to your mother.
Anyway, back to the hospital where your mom had arrived. You don’t remember her giving you that same look, but you do remember having experienced that same feeling that night. And home we went. During the next days, your mom will look at you countless times in total disbelief. She will look at her 30-year old son that can’t drink water from a glass, or eat breakfast with spoon, or even know whether he is left or right handed. The last part you chose to cover up, like the fact that you don’t remember the nurse at the hospital when you are called back in the day after hit. Apparently there was some dot of blood on the scans. You don’t know exactly what it means and it will only be explained, to you, exactly what happened a month later.
However, the following two weeks after the hit, you live like a normal person. You got to London on a business trip. You go for your runs in order to prepare for the upcoming triathlon season. The longest run is 20k and you’ve just come back from your business trip. You leave at 10am and come home at noon. You take a shower and small nap. You wake up on Monday morning.
The following is very well explained to you a month later. On the night of the hit, you suffered a concussion. Which was very obvious, you have had them before. But apparently your post concussion amnesia, of four days, determines that you’ve suffered not only mild brain damage (which a concussion always is) but you have brain damage that is classified as moderately severe. On top of this, not only has your brain moved inside your skull but your brain lobes have also moved independently. This has created the small bleeding between your brain lobes. The doctor types up a plan he recommends the brain damage clinic follow. Yes, that is where all the patients with my types of injuries in Finland go.
At this point two months later, what you do know, is that you are having trouble with your balance. You feel like you have never actually woken up. You can’t fall asleep without medicin, a stark contrast to how it was before where you could fall asleep in the tram, standing up. The world keeps spinning like crazy, no matter what you do. You try to act like everything is normal but it isn’t and you know it. You have to lean against the wall when you take a piss, because if you don’t you will fall over. While walking outside, everything happens so fast, too fast. You just can’t seem to process the information, you have to slow down your walking pace. You have to pause every five minutes. And you cannot believe how tired you are. All you do is sleep, up to 20 hours a day and you never seem to wake up feeling rested. According to the doctor it is normal.
Additionally, you have a hard time finding words. You just can’t seem to say the words of simple things, it’s like it is right on your tongue but you just cannot get them out of your mouth. Since you can remember, every time you have gone somewhere in a car, it has been a competition of who can say out loud the quickest route. Now, you have trouble even explaining the way to your corner grocery store. It is like the map just won’t open up in you head. It is black. Like those old computer games. You are extremely light sensitive and noise sensitive. You get so tired after having to participate in a discussion for more than ten minutes. And God help you if there is more than one person you have to discuss with. You cannot stand speaking on the phone for more than 2 minutes and you find yourself apologising to your closest family members a lot. You cannot help that you are constantly irritated.
During Easter, your family usually does the same things and you have decided to join them. After countless hours of pondering, the choice is clear and Easter with the family will do you only good. However, what you notice during Easter is how bad the situation you are in is. During Easter a lot of our time is spent around a dinner table eating and discussing, anything and everything very very loudly and passionately. Except this year, you were a mere shadow of what you had been before. After ten minutes of discussion you were mentally not there, physically present but mentally as far away as one could be. You were quietly suffering, like you have never suffered before and you had nowhere to escape. You were surrounded by family but you had never felt so alone. You hated yourself. There was no place you would rather be but you were also dying to be anywhere else. Didn’t make any sense and still doesn’t.
What you weren’t ready for was the mental meltdown you experienced when you came home. Since you got injured, you had wanted to live at home. You had wanted to be able to make it on your own. You had wanted to be normal. You were far from it. Far, far from it. Each night you would come home during Easter, you would mentally breakdown. The breakdown, was on a level that you had never had before. It also involved issues you had never had to deal with before. It also involved issues you had dealt with before. All in all, you were in a new situation and you were in total free fall, mentally. With no end in sight. During the first evening of Easter you started mentally unravelling as you walked in through your front door. After a while you found yourself in the shower. Sitting. Crying. Wondering what the fuck had happened to you. And where the skills you had honed for 30 years had disappeared.
The first night was all about being scared, scared as fuck to be honest. The doctors had all said the same thing: “You have all the prerequisites to fully recover. However, the symptoms that don’t disappear within three years become permanent. Most patients learn to live with them.” The main thought was what happens if all the symptoms I have now become permanent? How do I live with chronic nausea, dizziness, lack of balance, head aches, fatigue. You are on five different types of medication. How long will you have to take the meds? Forever? How about the impaired speech? What if you never can explain the way anywhere? What happens if you are only able to recover to become a shell of what you used to be. What happens if you can never lace up your skates, race yachts or even worse never do a triathlon again. You see I had set a goal of qualifying for Kona, the holy grail, the Stanley Cup finals, the Super Bowl, the America’s Cup of Ironman and triathlon. The toughest one day race in the world.
The situation became almost unbearable, because you have always tied sports, a smile, wits, sarcasm and at least according to yourself a sharp tongue to your own identity. Furthermore, you had always aimed to be easy going. Something you have become very very distant from being. What you were going through was a clear case of identity crisis. Something some doctor had probably mentioned at some point, but you have seen so many doctors in the past two months that you can’t keep track. It is in the paperwork somewhere.
For three straight evenings I cried my eyes out in the shower. Sometimes with the light on, sometimes in the dark. And when my bathroom wasn’t dark enough, I wore sunglasses (Oakley’s of course). This was the only way I could cope, my eyes were so sensitive to light. Occasionally, you would jam your fingers in your ears because of all of the noise. The funny thing was that the noise was in your head. It was Easter, no one was around, your neighbours quiet as mice, you don’t own a TV and you weren’t playing anything on YouTube from your computer. Still, all the noise was deafening. The thoughts in your head became so loud, they were screaming at you. Screaming at you to finally fucking deal with the thoughts. Deal with what has happened. Deal with what might happen. Deal with what might become permanent. Deal with what Robson 2.0 might look like. Shut down those voices, noises and questions in your head.
So, without knowing why or how, you found yourself in the same spot in your bathroom under the shower like you had done the previous three nights. But now you had suddenly stopped crying for ever so just a moment. And in that moment you found yourself asking: “Robson, honestly what is your current situation?” In that moment you experienced a feeling that now only sounds insane but somehow very sane. You started a dialogue with yourself. A dialogue, between Robson 1.0 that had existed up to the 18th of February and Robson 2.0 that was born as your head violently hit the ice that same evening:
Robson 2.0: What is your situation?
Robson 1.0: I am fine, it’s just a slump. I am a triathlete and captain of the hockey team. I will be back at work in no time. Honestly, this is no biggie. Up and at them!
Robson 2.0: BULLSHIT!
Robson 1.0: Okay, well at least my personality hasn’t changed, I’m still sharp tongued and I can participate in any conversation.
Robson 2.0: Again. BULLSHIT! You can’t even look someone in the eyes and talk at the same time without having to pause, look away and gather your thoughts.
Robson 1.0: Okay, well at least I have my basic motor skills and coordination intact.
Robson 2.0: Again. BULLSHIT! You can’t even walk your normal speed without getting dizzy. Your right leg keeps dragging while you walk, you hit your toes on the previous step while walking up stairs and your reaction time behind the wheel is. Well, you should seriously consider not driving.
Robson 1.0: Dude! Seriously, I’ve got this! I’ve been doing these things for 30 years.
Robson 2.0: Yes, that maybe true. But you have never been brain damaged.
Robson 1.0: Holy shit, I haven’t.
Robson 2.0: So, what is your new reality?
Robson 1.0: Holy fuck. Here goes, I’m gonna say this. This is by far the scariest sentence in my entire life. But here goes: I’m 30 years old, I’m brain damaged. I’m a former triathlete, a former hockey player, former sailor. I used to be able to hold down a day job. I used to be able to workout as much as I wanted. I used to be able to listen to music constantly. I used to be able to see but now my eyes feel like they aren’t a pair and my vision is blurred. I used to fall asleep within minutes. I used to be easy going. I used to be normal, goofy but normal.
Robson 2.0: Good! First step done. What hasn’t changed?
Robson 1.0: Well, I’m still Robson Lindberg and 30 years old. I don’t know how to give up. I want to be normal, I want to recover and become better than I was before February 18th. I want to be the best in the world at something. I might be borderline depressed, or at least I’ve never felt this sad and low before. But I’m never going to give up. I am damn sure going to try.
Robson 2.0: And what might be the outcomes of your efforts to never give up and keep on trying?
Robson 1.0: Well, I might never recover fully. I might never become the same person I was. I might never race anything again. I might never be able to take a piss without supporting myself against the wall. I might never be able to stand anything else than terra firma, let alone sail or surf. I might never be able to do all those things I love to do. The things that keep me sane, the things that everyone else think are insane. The things that you have experienced up to this point, have shaped you into the type of person you are today. I might never fully recover. I might never be the same. I might have to learn a lot of stuff I’ve always taken for granted. Things I still think I know how to do. I have lost so much.
Robson 2.0: So fucking what? Dude, you are not in a wheelchair and you certainly haven’t lost the ability and drive to fight. Or at least you just said so. The only question that remains is: What are yuo going to do about your situation?
Robson 1.0: Well you’ve always needed goals. Tangible goals you can work towards. To be honest, you’ve always had this innate need to be the best at something.
Robson 2.0: Good, we have gotten that out of the way. What is your new goal?
Robson 1.0: I want to recover, I want to be better. I want to
Robson 2.0: Blah blah we’ve already established that. What is your new goal? What goal will you get you out of bed every morning? What goal will you attack with every cell in your body? What goal can give you the sense of direction?
Robson 1.0: I have to become the best brain damage patient in the world. My new goal is to become the best brain damage patient in the world! (Please laugh with no feelings of guilt. I do.)
Robson 2.0: Good. How does that sound?
Robson 1.0: In all honesty, it sounds just about as fucked up as my situation is right now. But then again, I’ve never been in a situation like this before.
Robson 2.0: But if you want something you’ve never had, you have to do something you’ve never done before. Now get up and be the best brain damage patient in the world.
In that moment, you felt something you hadn’t felt since the 18th of February. You felt at peace with yourself. You had a new goal. A goal, so unreal yet so familiar. A goal, you thought you’d never have to set. Yet, a goal so necessary. A goal that for some reason made you smile. A goal that was so simple. A goal, you had no idea what it would involve to achieve. A goal that allowed you to build your new you, on the steadiest foundation you’ve ever stood on. A goal that was brutally honest. A goal that matched your situation. A goal, that needed nothing but your full attention. A goal, that had lifted the weight off your shoulders when you woke up the next morning. A goal that you alone had set. A goal, that you had reached by talking to yourself.
And as you got up from that bathroom floor, you noticed the bathroom light was on.
You are a true hero in my book for being able to wrestle with yourself and sharing your journey, both face-to-face as well as in this letter. I have not and cannot understand what you’re going through but thank you for never letting that bother you. And I am certain that you will become the world’s best brain damage patient! Hopefully we can help you in achieving that goal!
Thank you so very much! I never thought I would have to go through something like this. And I could never fathom what it would mean to have to go through it. But all challenges put before you are manageable. It is just how it is done that is up you. I also want to make sure no one has to go through something like this alone. And on my watch I will do everything in my powers to make sure it won’t happen. I chose to start with the pen. More will follow.
That was so well written! Man, you are the man! so inspirational, so honest..tears in my eyes. Go for it!!
Janne, thank you! And thank you for being such an inspiration and mentor for me, not only in triathlon but in life, since the day we met. The honesty and openness comes from you. I will like you, keep soldiering on and one day: we will high five each other on Ali’i Drive under the banyan tree!
Heja Robson, det här fixar du! Helt säkert. Den här texten visar att du redan är en god bit på vägen. Kämpekram!
Tack Erika! Att du orkade läsa och kommentera betyder massor för mig! Obeskrivligt mycket. Jag kommer aldrig att ge upp, det är säkert! Tack!
Jävlar-jävlar-jävlar Robson, vilken resa du gjort! Och vilken resa du har plottat ut som kurs framför dig – kudos, det fixar du!
Närhelst, hör av dig!
Till del kan vi ha mer gemensamt än vad du anar.
Dina mycket goda vänner och kurskamrater har varit dig obrottsligt lojala (vad annat?) så HUR lång resa du gjort kom inte fram till mig förrän nu.
Mats, tack för att du läste och kommenterade. Jag har alltid vetat att jag kan höra av mig och redan det gett mig massor med styrka under denna process. Haha! Mina kamraterna är nog alltid otroligt lojala. Så som de skall vara. Men ärligt talat, har jag inte heller talat så mycket om vad som pågått. Jag skall absolut höra av mig. Tack för stödet. Hoppas vi ses snart i bal tecken!
Käre vän,
Genom din urstarka text så skiner same ol’ Robson igenom!
Du är inte same ol’ Robson fysiskt, men din geist går inte att ta miste på.
Ingen av oss kan fatta vad du går igenom och samtidigt är vi extremt lyckliga över att du är bland oss – till den grad du nu orkar.
Ser fram emot att lära mig umgås med dig på ett sätt som funkar och som hjälper dig framåt.
Bäste Hugo, Käre vän,
Tack för att du tog dig tiden att läsa min text. Och tack för att de fina orden. Jag är inte samma person men det betyder inte att min personlighet skulle försvunnit någonstans. Tvärtom, varje dag blir jag starkare. Och det har jag dig att tacka för, att vara stark och sig själv det har du visat mig genom ditt eget exempel. Genom att vara dig själv! Jag hoppas vi ses snart, för att så som förr räcker det med att vi bara är i samma utrymme. Dagen blir alltid bättre då!
Kära Robson, det är tufft, jobbigt och orättvist. Du ÄR en ironman och vi vet att du kämpar 100%. Vi stöttar dej för fullt under din konvalescenstid och vet att din härliga humor för dig vidare genom de jobbigaste perioderna. Vi är väldigt stolta över dej! ❤️Lena o Mike
Kära Lena och Mike,
tack för att ni tog er tiden att läsa det jag skrivit ner. Jag är otroligt tacksam för ert stöd. Att ni är stolta över mig betyder mycket, tack för att ni skrev så. Att ni just råkade nämna att jag är en Ironman, är något som jag är så lycklig över att jag hann göra före det här hände. Och även om jag måsta inse, att det finns en liten chans att jag aldrig kommer att kunna göra en Ironman till, kommer jag att göra allt för att göra så många som möjligt till. Allt med ett brett leende.
Men det som jag vägrar hålla med om, är att det är orättvist. Tufft och jobbigt är det. Men, jag tror allt händer för en orsak, inte på ett religöst sätt. Utan bara att alla händelser har en mening. Denna incident är väl för att jag själv, skall inse hur stark jag är. För NÄR jag blivit 100% frisk, då kan inget hindra mig från att uppnå de mål jag spikat för mig själv.
Tack massor för att ni skrev!
Robson
Om det finns någon som klarar av det så är det du, jär stolt över att ha haft en best man som du som aldrig ger upp. Finns här för dig, alltid!
Niki (och Alex)
Tack Niki! Är så sabla stolt över att jag fick vara din best man! Du förstår inte hur mycket dina ord betyder! Tack för att du alltid finns där! Hälsa Alex massor!
Hej Robson, vilken fantastiskt fin text- duktig som orkar kämppa!
Vi utomstånde kan inte förstå, – hur du måste kämppa, men beundrar oerhört hur du har gått ut med din story- dels säkert för att hjälpa dig själv men också att du hjälper många andra. Väl gjort!
Du skriver otroligt bra, ” dina fina penna” hoppas jag du tar i bruk för annat också. Lycka till med allt!
Sussi Ehrnrooth
Tack Sussi! Tack för att du tagit dig tiden att läsa det jag skrivit. Jag har svårt att förklara hur mycket det betyder. Jag medger gärna, att jag skriver till en stor del för att det hjälper mig otroligt i min konvalescens process. Dessutom tycker jag det är sabla roligt att skriva. Men jag har även bestämt att jag skall göra allt för att ingen skall behöva gå igenom något liknande ensam. Not on my watch. Jag kommer att skriva mera, i den mån symptomen tillåter. Men mera kommer det.
Fin text, otäck historia men det bästa är att vi inte ännu sett slutet på historian och jag hoppas från mitt hjärta att det blir bättre för varje dag som går. Tack att du delat berättelsen för oss alla och hoppas att du orkar skriva vidare, speciellt när du säger att det hjälper dig i konvalescensprocessen!
Tack Tomi för att du tog dig tiden att läsa min text och ännu lämna en kommentar. Det ger mig massor av styrka. “Pennan” lägger jag inte ner. More to come!
Oj… Jag blir helt stum när jag läser din text Robson. Tack för att du delar med dig av din resa. Som många andra har tidigare kommenterat är även jag 100% säker att du om någon fixar detta! Som Bruce skulle ha sagt: No retreat, no surrender!
Lennart, tack för att du tog dig tiden at läsa och skriva. Det betyder helt otroligt mycket for mig. Tack för du tror på mig, det ger mig massor av krafter för att kämpa vidare. Och en quote av Bruce värmer otroligt, alltid! Failure is not an option! Tack än en gång!
Hello there! I know this is kind of off topic but I was wondering if you knew where I could find a captcha plugin for my comment form? I’m using the same blog platform as yours and I’m having trouble finding one? Thanks a lot!
Hi! Sorry, we haven’t even looked for one to be honest! Good luck!
Så fint skrivet, du är faktiskt en Ironman och kommer att klara det. Fint att du vill dela allt som du gått igenom, det är säkert till stor hjälp och stöd för många andra.
👍😘
Tack för att du tog dig tiden att skriva och även skicka meddelande! Det betyder massor! Även om jag skriver för att det hjälper mig själv massor, vill jag att ingen skall behöva gå igenom en liknande grej ensam. Så tack för att du tog fasta på att mitt skrivande kan fungera som stöd för andra. Tack än en gång!
Jag hade ingen aning vad som hänt dig Robson. Jag hoppas verkligen att du bli bättre och att vi ses på tävlingsbanan på havet qqsnart igen! Du klarar det!
Tack! Tack för att du, Josefin tog dig tiden att läsa och skicka ett meddelande! Det ger mig massor med styrka! Vi ses nog på banan snabbare än du tror! Sköt om den nyfödda!
Fint skrivet Robson, hoppas verkligen att dina symptom blir lindrigare och att du kan återgå till en normal vardag så snabbt som möjligt (och köra en Ironman någon dag igen)!
P.S. Det känns som att det allmänt är en ganska lång väg att gå för att vi skall förebygga hjärnskador. Tycker det utan tvekan åtminstone för juniorfotbollspelare borde vara obligatoriskt att ha någon slags gummi-hjälmar, då det verkligen inte kan vara bra för hjärnan att kontinuerligt få smällar av att bl.a. nicka höga, långa och hårda bollar (redan på basen av den huvudvärk man haft på kvällar efter dessa back in the days)
Henkku tack massor för att du tog dig tiden att läsa och skriva. Jag uppskattar det massor! Det blir bättre sakta men säkert. Och jag kommer nog att köra en Ironman inom några år. Det är bara så! 😉
Jo, du har nog rätt. Det är allmänt också ganska lite man vet om hjärnan och det känns som man varje dag får reda på något nytt. En stor drivande kraft är NFL i USA, eller inte NFL i sig utan NFLPA. Det är så att man borde kunna upplysa och undervisa om vad en hjärnskakning är och hur man känner igen symptomen. Utan att sprida skräck och hets. Själv anser jag att det hör till barndomen att man faller och slår sig men var drar man gränsen?
Det viktiga är det att man bryter vad jag kallar “Survivor, tough it out” syndromet och vågar lyfta upp handen och säga att nu känns det inte bra efter man slagit huvudet. En hjärnskakning är alltid en lindrig hjärnskada och det tar 7-10 dagar att fullt återhämta sig. Många hjärnskakningar i rad är inte farliga, så länge man fullt återhämtar sig. Därför är SCAT3:an Sports Concussion Assessment Table 3, ett bra verktyg för detta. Har varit och talat med den allmänna sjukvården om att de skulle ta denna i bruk. Den ger patienten en väldigt bra inblick på hur opåtagliga eller till och med “löjliga” symptom kan vara viktiga.
Kort om detta! 😀 Tack än en gång!
Rock rock! Kämpa på, och jag önskar dig all lycka till i världen. Jäkligt fint skrivet, och tvivlar inte över huvudtaget om att V59 hittar en lösning till den nya situationen, Marines make do! Hold my beer!
Exell! Tack för att du tog dig tiden att läsa och skriva! Det betyder massor. Du har så rätt, MARINES MAKE DO! Och det kommer jag också att göra. Samma gäller dig, vi har flera ggr fått vara sida vid sida och bevisa att ingendera av oss kan ge upp! HOLD MY BEER! Vi ses snart!
Tack Robson för att du delar dina erfarenheter och sprider kunskap om hjärnskador! Du kommer att vara en förebild och inspirationskälla för många. Med motiverande rehabilitering gör många med tbi enorma framsteg långt efter att tre år gått! Fortsätt kämpa och tro på dig själv.
Tack Lia för att du tog dog tiden att läsa och skriva. Om jag kan se till att ens en människa inte behöver gå igenom TBI ensam har jag uppnått mitt mål. Dock har jag hittat ett lugn i skrivandet och det hjälper mig massor. Jag har haft turen att teamet som hjälpt med min rehab, låtit mig vara mycket kreativ och fått göra en massa saker som jag tycker om! Tack!
Hej Robson! Vilken story! Verkligen tufft år du haft. Kolla dynamic neural retraining system (www.retrainingthebrain.com) som skapats av Annie Hopper, de har fått grymma resultat med ny teknik för hjärnskador, speciellt ang. miljööverkänslighet som ljud/ljusöverkönslighet. Jag har testat det och systemet funkar – väldigt bra. Hör av dig om du är intresserad, berättar gärna mera!
Johanna, tack! Tack för att du tog dig tiden att läsa och skriva. Skall absolut ta och läsa om dynamic neural retraining system. Det låter otroligt intressant. Jag kommer troligen att höra av mig ;)! Är alltid sabla intresserad av allt och nu på grund av skadan jätte intresserad av allt som har att göra med hjärnan. Tack!
Amazing piece of writing! You’re an inspiration to many.
Jessica, thank you. Thank you for taking the time to read and write. It means a lot. It really does.
Nähtiin salilla, jäin miettimään kun sanoit että henkinen hit oli pahempi kuin se fyysinen, tsemppiä
Kiitos Tapani kun luit ja vielä kirjoitit. Minä jatkan tsemppaamista ja muista, sun poikasi voi ottaa yhteyttä jos tarvitsee tukea. Milloin tahansa. Sama pätee kaikille sen joukkuekavereille, jos samanlaista sattuisi käymään.
Vielä kerran, kiitos.
Robson
Kära Robson,
Såg programmet Efter Nio igår kväll o. blev så rörd av din historia. Du é stark, mycket klok o. fin man. Du é en riktig kämpe du.
Jag önskar dej all lycka i livet o. hoppas på att en dag kunna träffa dej. Du är en kämpe, fortsätt så, allt blir nog bra ❤
Kram,
Midiya
P.s du kan se o. höra min historia på Yle areena om du bara skriver mitt namn, Programmet Cirkus Familj
Kära Midiya,
Jag svarar först nu för att jag ville ta mig tiden att kolla på ditt program. Jag är full av beundran och respekt för dig. Jag var även rörd till tårar när jag tittade på programmet. Det blev inte bättre då jag blickade tillbaka på det du hade skrivit till mig. I all positiv bemärkelse.
Det är inte ofta jag blir mållös men nu är jag. Mamma säger alltid att det är bra att börja med tack. Så, tack! Att du skriver ätt jag är en stark, klok och fin man. Dessutom en kämpe. Jag är inte säker om jag förtjänar det men. Du talar med erfarenhet, djup erfarenhet. Du vet vad alla dessa ord betyder på riktigt. Ödmjukt tar jag emot alla dessa ord du använt för att beskriva mig.
Det är klart att vi skall träffas. Jag har skickat dig ett email. Hoppas vi kan ses snart.
Du har så rätt, allt blir bra. Jag tycker om det engelska uttrycket: It will all be good in the end. And if isn’t good, then it’s not the end.
Ser framemot att träffas!
Med största respekt,
Robson